Planera eller bara flyta med
Jag drabbas ju av sådana där obehagliga stunder av insikt ibland. Oftast då jag ligger vaken på helg-morgnarna och inte vill störa min sovande dotter i onödan. Det är skönt för henne att sova ut och börjar jag röra på mig i vår lilla lägenhet vaknar hon direkt. Nej, inte rätt att skylla på henne. Alla mina ensamma helg-morgnar drar fram samma tankar.
Jag har det senaste året egentligen mest flutit med. Hoppats att bara jag väntar och är tålmodig för en gångs skull, så löser sig saker och ting säkert till slut av sig själv. Men så är det ju inte. Man måste själv se till att livet utvecklas i en riktning som man känner är rätt.
Insikt nummer ett var att det bara är 5-6 år till som Linn med all sannolikhet bor hemma. Känner jag min dotter rätt, har jag svårt att tro att hon vill bo kvar hos sin mamma då hon slutat gymnasiet. Den ungen är alldeles för nyfiken och pigg på förändringar för att bo kvar i sitt flickrum hemma hos sin mamma. 5 år är ingen tid alls. Och när inte hon bor hemma längre, är det bara mina behov som behöver styra: Hur jag tar mig till och från jobbet och vilka fritidsaktiviteter jag vill ägna mig åt.
Insikt nummer två var att det nu “bara” är 15 år kvar till pensionen. En riktigt otäck känsla. Men går de kommande åren lika fort som de förra 15, så är jag där snabbare än jag anar. Och då kan jag bo precis var jag vill, utan att behöva bekymra mig om att ta mig till jobbet varje dag. En ny och intressant tanke som öppnar många möjligheter.
Och för första gången i mitt liv, så har jag egentligen enbart mig själv att ta hänsyn till. Bra män verkar redan vara upptagna med bra fruar, som de är nöjda med och vill behålla.
Men det finns väl egentligen två huvudvägar att fundera på:
1. Bo kvar i lägenheten och kanske flytta till något mindre/billigare. Då kan man bara låsa dörren och lägga alla pengar som blir över på att resa. Eller helt enkelt hitta en liten lägenhet någonstans vid Medelhavet, där jag slipper den förbaskade kylan och mängderna med snö? Malta vore inte alls dumt.
2. Köpa ett hus på landet där man kan bygga hundgårdar, köpa ett par hundar till och bli en riktigt “hundtant”. Åka runt på utställningar och umgås med hundfolk och föda upp och sälja valpar.
Och så kan man leka medeltidsliv dessemellan.
Flytta och byta jobb, känner jag mig just nu uppriktigt sagt för feg för. För det första känns det som att passerat bäst-före-datum på den fronten. Risken att bli uppsagd eftersom man är sist-i-kön är alldeles för stor. Och eftersom jag är ensam familjeförsörjare, så måste jag ha en full riktig lön varje månad att betala mat och hyra med.
Eller varför inte köpa ett stort hus tillsammans med min mamma och syster som också är ensamstående? Lite engelsk gammeldags tanke, men egentligen vore det inte en dum idé. Det är synd att vi bor så långt ifrån varandra.
Eller så har de ändrat pensions-reglerna så mycket då det är dags för mig att gå in pension att man för att få en vettig pension måste jobba tills man är minst 75. Och då orkar man inte göra några radikala förändringar.
Resa är roligt. Flytta är kul, om man inte blir ensam. Umgås med hundfolk är för det mesta trevligt.
Eller så tar livet någon helt ny helt oförutsägbar väg som jag just nu inte ens kan föreställa mig. Vilket jag hoppas på, eftersom jag gillar roliga överraskning. Men bara om det verkligen är något roligt.
Ska man försöka ligga steget före och planera – eller bara flyta med och hoppas på att något roligt händer?
