Varför vill man en sak, men gör en annan?
Vi är alla ansvariga för våra egna liv. Vi är ansvariga för de beslut vi tar. Men visst är det så att vi ibland otrivs med något i vårt liv? Något som går att förändra till det bättre? Men trots det stannar vi kvar i en situation som vi känner oss obekväma med? Ska jag ta exempel ur mitt egna liv så kan det handla om ett jobb man inte trivs med, boende som inte varit bra, ett förhållande man inte mår bra i eller husdjur som inte fungerar i flocken. Saker som betyder mycket för ens dagliga välbefinnande och vilken harmoni man känner i livet. Saker som inte enkelt kan lösas genom att man ringer närmsta affär och ber dem hämta den gamla saken och montera in en ny.
Sedan är det den andra situationen: Att man måste göra en påtvingad förändring som man själv egentligen inte vill göra. Då är svaret enkelt: “Bit ihop eller bryt ihop”, och då väljer man givetvis det första och ser till att saker blir så bra de bara kan. Se framåt, aldrig bakåt, och gör det bästa du kan. Älta det som varit och bli bitter, det leder ingen vart.
Jag tjatar om sinnesrobönen hela tiden, men jag tror att tanken i den är grunden för att man ska hitta en väg att må bra. Dessa tre rader säger egentligen allt jag vill säga. Läser ni inte resten av inlägget, läs i alla fall dessa tre rader och reflektera över dessa:
Men varför är det så svårt att göra dessa förändringar? Och varför kommer vissa aldrig till skott utan stannar kvar i en situation som de inte trivs med? Kan inte säga att mitt egna liv är helt perfekt, men just nu både känner och vet jag varför jag inte gjort någon förändring på de punkter som kanske borde åtgärdas.
Förändringar handlar ju också inte bara om att ändra en katastrofsituation till något uthärdligt. Förändringar handlar också om att göra en helt OK situation ännu bättre.
Varför vill man då en sak, men gör något annat (eller inget alls):
- Utanför min kontroll: Vissa saker är faktiskt utanför ens egna kontroll. Jag kan bara genomföra saker där jag själv spelar en roll. Vilka beslut andra tar och vad de gör, kan jag inte göra ett dugg åt. Jag kan hjälpa, stötta, coacha och finnas där. Men jag kan inte ta andras beslut. Jag kan inte heller beordra SvenskaSpel att se till att jag vinner på Lotto nästa vecka.
[Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra] - Feghet: Det är jobbigt att göra förändringar. En förändringsprocess tar både tid, kraft och kostar pengar. Det krävs mod för att stå upp för sig själv. Det krävs en styrka att stå emot de hinder man kommer att möta. Alla har inte det modet.
[mod att förändra det jag kan] - Bekvämlighet: Handen på hjärtat, så kanske situationen ändå inte är så illa som den verkar? Visst kanske vissa saker borde vara bättre, men trots allt så flyter saker ändå på rätt bra och vem har sagt att livet ska vara perfekt?
- Oförmåga: Alla är inte tillräckligt handlingskraftiga och kunniga för att genomföra en stor förändring. Kanske kommer förändringen att innebära att jag måste ta itu med saker som jag aldrig förut engagerat mig i? Göra saker jag aldrig förut gjort. I vilken ordning ska saker och ting göras? Var ska jag vända mig för att för att få svar på mina frågor som dyker upp? Men då måste man be någon om hjälp som både kan strukturera upp saker och vägleda en.
- Rädsla: Även om jag vet vad som ska göras, hur det ska göra och i vilken ordning det ska göra: Vågar jag? Kommer jag att orka? Att kasta sig ut i det okända kan vara otäckt till en början. Och tror att det är då man ofta gör felaktiga prioriteringar: Det är alltid lätt att skylla på att man inte har “tid” med att ta itu med saker och ting. Egentligen handlar det bara om vilka prioriteringar man gör. Men på något sätt måste man dölja rädslan på ett snyggare sätt.
- Verklighetsflykt: Kanske är det faktiskt så att de jag drömmer om och vill göra faktiskt är helt ogenomförbart egentligen. Visst finns de dem som säger att ingenting är omöjligt, men visst är vissa saker totalt ogenomförbara. Man måste anpassa sina drömmar så att man kan få genomförbara mål. Men hellre ett litet mål som ett steg på vägen än inget alls. Man kan inte flyga till stjärnorna utan att ha blivit astronaut först.
[och förstånd att inse skillnaden] - Konsekvenser: Alla våra handlingar får konsekvenser. Kanske tycker vi inte att de konsekvenser som kommer att medfölja är värt det övriga. Då har vi å andra sidan redan sagt vad som var viktigare och accepterat situationen och har då heller ingen rättighet att klaga.
- Socialt: Vad ska människor i min omgivning tycka? Kommer jag att stå helt ensam utan något som helst stöd i ett läge där mina vänner och familj kommer att vända mig ryggen? Jag tror att det här är den största farhågan för många, men samtidigt också den som är den mest överdrivna. Riktiga vänner stöttar och ställer upp för att man ska må bra.
När jag gjort mina egna stora förändringar – eller blivit tvingad till dem – så har jag gjort som jag alltid gör:
Alla problem är lösbara, bara man gör ett upp ett kalkylblad!
Jag vet att det låter konstig, men det är ett sätt för mig att samla mina tankar när man sitter helt ensam och funderar och tankarna bara snurrar runt, runt och man inte kommer någon vart. Jag gör en plus- och minuslista eller en sammanställning av olika alternativ för att hitta den optimala lösningen. Tror aldrig jag har gjort något utan att det kommit fram en kalkylmatris som en del i processen. Matematiken är inte avgörande, men det ger mig någon sorts trygghet att få strukturerar upp saker på ett papper. Man kan vara kreativ, testa olika idéer och på så sätt komma fram till något riktigt bra. Som gammal systemerare så gör man först en förstudie för att sedan genomföra och förvalta det hela.
Andra har säkert sina egna sätt att organisera upp sina tankar på.
Jag tror också att om man verkligen, verkligen vill något, så känner man att man måste göra det så starkt, att alla konsekvenser i det läget blir lösbara eller försumbara. För att jag själv ska kunna må bra, så måste jag genomföra det här projektet och det kan bara bli bättre i slutänden. Då har jag fått det mod jag behöver.
De vänner som har varit verkliga vänner har aldrig ifrågasatt mina beslut. De har stått bakom mig och ställt upp eftersom det viktigaste för dem har varit att jag har mått bra i mitt liv. De har också ofta sett vad som inte fungerat, men inte velat lägga sig i. Man lägger sig inte i andras angelägenheter om det inte handlar om riktigt allvarliga saker. Men de har däremot alltid stöttat mig i mina beslut. Det är faktiskt sådana gånger som folk som man trodde inte brydde sig ett dugg, plötsligt dyker upp och är jätteglada för att man äntligen tog itu med saker och ting.
Men utan den egna drivkraften händer det ingenting. Man måste först och främst själv vilja göra en förändring. Den egna drivkraften är allt. Utan den åstadkommer man inget alls.
Jag går runt och funderar på ett par saker just nu och framtiden kommer att se olika ut beroende på vad jag gör, vilka projekt jag ska genomföra och vilka jag ska släppa tanken på helt. Har inte kommit till kalkyl-matrisläget ännu, så just nu är det bara drömmar som kanske kan realiseras.
Man får ju inte heller vänta för länge, för då kan kanske de chanser man hade plötsligt vara borta. Det är ofta lättare att säga “ja” och sedan dra sig ur, än att säga “nej” och sedan stå där och inse att loppet är kört redan innan det startat.
Just nu har jag ett rätt bra liv, så jag kan fortsätta planera och drömma i lugn och ro.
