Medeltidsfest
Känns som det var länge sedan sist, men ikväll hade vi medeltida knytkalas med Uma. En mycket trevlig kväll med jättegod mat och mycket trevligt sällskap!
Liten Diva
Var länge sedan ett foto kom med på hundarna. Satt och chattade med en bekant på MSN och tryckte av ett foto med mobilen. Hon är en näpen och ursöt liten Cavalier-flicka vår lilla Diva. Så här ser hon ut när hon sömndrucket lyfter upp huvudet mot matte, när matte sitter vid datorn.
Att samsas i ett parkeringsgarage
Vad finns det egentligen för oskrivna regler då man parkerar i ett gemensamt parkeringsgarage? Hur nära den avgränsande linjen är det OK att stå? Bör inte hela ens bil befinna sig inom den angivna rutan? Förväntas den som står bredvid att ställa sig så långt till höger att backspegeln i princip snuddar i pelaren på andra sidan, för att ha en chans att ta sig ur bilen? Eller bör man försöka ställa sig så mitt i rutan man bara kan?
Normal vinter
Vi har fått en helt normal norrländsk vinter i år: Kallt och mycket snö. Och då verkligen rejält kallt och rejält mycket snö. Och alla är förvånade? Har vi blivit så intutade att vi fått Malmös klimat, att vi står helt chockade över lite kyla och snö? Jag kan väl ärligt säga att jag bidrar lite till gnället eftersom jag alltid tyckt att sträng kyla varit jobbig – jag är så himla frusen av mig och känner mig hindrad i vardagen, då man inte ens kan ta av sig vantarna utan att frysa fingrarna av sig och bilen ‘är som en frysbox efter bara en kort parkering. Men det är ett himla gnäll överallt om att snösvängen inte hinner skotta bort så man kan cykla precis som om det var sommar. En riktig vinter med mycket snö, så är det ju så här och man får kämpa lite, även jag. Och sådan här vintrar har vi haft förut, inget konstigt alls.
Det pratas för övrigt rätt lite just nu om den globala uppvärmningen. Troligen rätt svårt att komma med de argumenten när hela Sverige (och även Stockholm!) har snöat igen.
Just nu känns det som det för egen del vore en rätt bra sak om det blev lite varmare, för snö och kyla gör vardagen jobbig. Jag skulle byta ut en norrländsk vinter mot vilken plats som helst som ligger nära Medelhavet. Får nog köra lite extra med bilen så vintrarna blir lite mildare i framtiden. Om nu klimatteorierna verkligen stämmer…?
Hälsotest
Varit på den hälsoundersökning som alla som fyller jämnt decennium erbjuds (måste väl var 40 år för min del?).
Inser att jag måste ta itu med vikten. Har slarvat för mycket. Har stressat för mycket. Och stress gör en hungrig. Vinter, mörker och kyla gör en sugen på kolhydrater. Även om man äter “bra” mat, så kan man inte äta hur mycket som helst.
Har tränat mycket det sista året och träning är bra och bygger muskler (jag känner mig mycket starkare i kroppen numera), men samtidigt så får man en aptit utan dess like. Har nog gett efter för mycket för den. Vi har också börjat äta mer kolhydrater här hemma. Dels pga att dottern måste ha mat som jag ser att hon mår bra på och orkar med både skola och fritid (tänker bara laga en enda maträtt som vi kan äta bägge två), men också pga kostnaden och att det ska vara enkelt att få att fungera i vardagen. Jag började ju också äta mer kolhydrater när jag såg att jag fick bättre ork på träningen. Alltför strikt lågkolhydratkost mår inte min kropp bra på i längden, men vi är alla olika. Jag gillar att hänga med vänner och kollegor ut och äta och då får man ofta ta det som bjuds om man också vill bli mätt. Jag vet att jag därför har tagit för många tillfällen där det varit OK att slarva.
Många bäckar små…
Det fina var i varje fall att alla mina värden i övrigt var så bra (blodtryck, kolesterol och blodsocker) att sköterskan hade svårt att skrämma mig med ohälsa. Det var mer att: “Tänk på framtiden och vad som kan hända. Du är ju i den åldern.” Jag röker/snusar inte och motionerar nog mer än många andra i min ålder. Ytterligare en tröst var att när jag berättade för mina kollegor om min förödmjukelse, så fick jag kommentaren att: “Men, jag tycker ju du ser riktigt slank ut. Du bär dina kilon mycket väl.” Men jag har alltid haft ett högre BMI på papperet än vad jag ser ut att ha i verkligheten. Men det finns trots allt gränser.
Så nu är det ordentliga tag igen. Men det blir inte strikt low carb, utan strikt GI med lowcarb-tänk. Det fungerar bäst i vardagen. För mig handlar det till stor del om mängden mat. Och att undvika ALLT som ens kan komma i närheten av att kallas för fusk.
Jag köpte ju GI Gourmet-kokboken och där finns det verkligen inspirerande recept. Dottern klagar redan nu på sin “nyttighetsmamma” som vägrar köpa annat än fullkorn och dinkel, men det lär hon få fortsätta klaga på. Igår kväll bakade vi bovetebröd från just den boken. Himmelskt gott!
Gör det nu
Tänkvärt ordspråk, sett på en vägg i vårdcentralens väntrum.
Oväntade blommor
Tycker bland det roligaste som finns är när ett blomsterbud ringer helt oförhappandes på dörren och levererar en bukett inför helgen. Det hände mig just i fredags. Nu har tulpanerna slagit ut och det ser verkligen vårlikt ut på frukostbordet med mjuka videkissar och allt. Känns som en glad färgklick och en skymt av våren i en tid som är mörk, kall och full av snö.
Cavalierdag
Först föreläsning med Barbro Börjesson. Hon var verkligen en positiv överrasking. Hon är en kunnig kvinna med pondus, som vet vad hon sysslar med. Jag är alltid full av beundran inför de där riktiga “hundmänniskorna”, som har den speciella fingertoppskänslan för hundar och hunduppfostran. Själv försöker man bara göra så gott man kan, med varierande resultat.
Jag köpte hennes bok “Hundskolan” som jag givetvis fick signerad. Får se om man får några tips. Jag är väl inte alltid överens om att använda hennes “skrämsel-metod” i precis alla lägen. Barbros filosofi tolkar jag som att arrangera en situation där hunden ska göra fel och sedan på något vis avbryta, skrämma, förvåna för att sedan ge hunden ett alternativ och därmed bryta beteendet. Min första lösning på problem brukar vara att ligga steget före och innan hunden har gjort fel försöka ge den ett alternativt beteende. Tycker de så lätt låser sig om de väl satt igång. Men så är ju inte mina hundar så väluppfostrade heller i alla lägen! 
Men jag tror på att använda rätt metod till rätt situation och om en metod inte fungerar, så ska man testa något annat. För Divas skällande innanför dörren ska vi försöka ta hjälp av Barbros tips. Där har inte min metod fungerat. Fast jag tycker hon skäller betydligt mindre numera, så någon nytta har mina försök till uppfostring gjort i alla fall.
Det är nog tur att inte alla hundar är som Cindy: Då hade det inte behövts några som helst hundskolor eller hundterapeuter!
Det jag tog till mig fullt ut var att: Valpar ska man stegra kraven på. Vuxna hundar kan man ställa ordentliga krav på direkt och har man något som man vill åtgärda ska man bestämma sig för att ta itu med det på ett målintriktad och bestämt sätt och ha en vecka som tidsram innan det ska vara klart. Tar det sedan 10 dagar, så gör det inget, men man ska bestämma sig. Jag tycker många numera drar ut på saker och är rädda att ställa krav på vuxna hundar.
Sedan middag på kina-restaurang. Mongolisk BBQ är bland de bästa som finns i matväg!
Och som vanligt var det lika trevligt som alltid att umgås med Cavalier-folk.
Freepower = slut power
Så trött jag är. Helt slut på power. Har återigen varit på ett träningspass där man hittade en massa muskler man inte visste fanns.
Jag och kompisen L har bestämt oss för att vidga våra vyer och testa på nya aktiviteter på IKSU. Det har ju ett så enormt utbud att man bara måste ta del av det. Ikväll blev det freepower som beskrevs som någon blandning mellan afrikansk dans, yoga och skuggboxning. Helt galet tyckte jag och just därför lät det kul.
Jag har stått och tittat på de som dansat afrikansk dans och tyckt det sett rätt kul ut, men knappast jobbigt. Kommer aldrig mer att tänka den sista halvan av meningen: Det var nog bland det jobbigaste jag har gjort på länge! Tiden flög iväg medan jag förtvivlat försökte se lite mjuk och dansant ut i varje fall. Är man en nordisk kvinna lika vig och böjbar som en vandrande pinne, så är inte det där med att “skaka”, “bölja” och samtidigt slå knock-out på en inbillad fiende, speciellt lätt. Men det var kul och troligen enormt nyttigt. Jag behöver absolut mjuka upp min stela kropp.
När jag kom hem blev det i varje fall ett rejält ägg&bacon + chokladtryffel-moment.
Cindy hjärtkollad
Fick ett stetoskop och de som känner mig vet att med sådana verktyg i min hand går ingen säker. Det som går att lyssna på kommer att lyssnas på. Så jag och dottern lyssnade på varandra och givetvis också på hundarna. Jag tyckte Cindys hjärtrytm var väldigt ojämn och på människor så är det ofta ett tecken på hjärtsvikt. Jag hörde dock inget “väsande” blåsljud. Men som den oroliga matte jag är, så beställde jag tid hos veterinären. Cindy fyller snart 6 år, så hon börjar vara i riskzonen för att drabbas av “Cavalierhjärta”. Å andra sidan så kommer hon från oerhört friska hjärtlinjer.
Men veterinären tyckte bara hon lät fint. Fick lära mig att hundars hjärtslag går i samklang med deras andning och kan därför vara ojämn. Helt naturligt alltså. Och någon tillstymmelse till blåsljud, det hade hon definitivt inte. Så min snart 6-åriga tjej kan fortfarande betraktas som hjärtfrisk. Blev så glad. Hoppas min favorithund kommer att leva många, många aktiva år än.
Tyvärr så besökte jag bara “min” veterinär, så resultatet kan inte hamna i SKKs databas. Måste därför beställa tid hos en officiell avläsare också, så jag får resultatet registrerat.
Så kontentan är väl att man inte ska sätta proffsverktyg i en amatörs hand!
Hundbok från 1915
Läckert att bläddra i en hundbok från 1915. Vissa raser har försvunnit helt. Andra ser totalt annorlunda ut numera, men många är förvånansvärt lika sina nutida släktingar.
Bläddra i Dogs of all Nations här.
Äggmuffins – igen
En liten uppdatering angående äggmuffins. Jag gjorde en omgång med korv istället för skinka/bacon = gott. Däremot gjorde jag dem i vanliga pappersformar = ingen bra idé. Man måste ha pyttelite äggsmet i varje form för att den inte ska rinna över och täcka hela plåten.
Nästa gång använder jag samma recept och gräddar det som en vanlig ugnsomelett. Skär den sedan i lagom stora bitar. Enkelt är bästa sättet att göra det på…
Gillar vi rött och rosa, eller?
Skrattade till när jag tittade på hängaren i badrummet, där min och dotterns saker var samlade. Undrar om vi båda har en förkärlek för saker i olika röda nyanser: Alltifrån badhandduk, klädesplagg och mobil gick i någon form av rött.
Men rött och mörkt rosa är behagliga och klädsamma färger.
Äggmuffins – recept
Jag måste skärpa till mig med frukosten. Ägg och skinka/bacon är det bästa man kan äta till frukost, men jag kan bara inte ställa mig och laga mat på morgonen. Det fungerar en eller två dagar, sedan känns det bara för mycket. Klarar bara inte av lukten och matoset tidigt på morgonen.
Så jag gjorde äggmuffins eftersom de kan ätas kalla eller lätt värmda i micron. Det traditionella receptet, men med skinka istället för bacon.
12 st
5 ägg
1dl grädde
1 dl riven ost
1 pkt bacon/skinka
salt, vitpeppar
Jag använde en muffinsform i teflon och smorde med smält smör. Tror att vanliga muffinsformar i papper fungerar bättre, eftersom äggsmeten vill fastna i väldigt lätt.
Jag strimlade skinkan och lade den i botten på muffinsformen och hällde äggsmeten över. Använder man bacon ska det stekas och delas i små bitar och sedan läggas i äggsmeten.
Grädda i 200 grader i 20 minuter.
Enligt uppgift ska dessa äggmuffins gå bra att frysa.
Köpt läsning
Fick ett presentkort på Bokia i julklapp och åkte ner på sta’n och botaniserade. Det blev Dan Browns “Den förlorade symbolen” som jag redan innan visste att jag skulle köpa.
Passerade sedan förbi och började bläddra i “GI Gourmet” av Ola Lauritzson & Ulrika Davidsson. Såg så inbjudande ut med jättegoda recept att jag bara inte kunde låta bli att köpa den.
Så nu blir det till att laga lite ny mat. Och läsa en deckare, som jag tror är precis i min smak med massor av gåtor att lösa.
Cluedo i levandes livet
Varit på en så kul fest ikväll. Tema Cluedo där alla gäster spelade var sin roll efter ett manus som var mer stolpar än innantilläsning. Sedan gällde det att gissa vem som var mördaren utifrån de ledtrådar som erbjöds. Tala om att överraskande uppgifter dök upp under kvällen gång. Jag var en hjärnkirurg som var intelligent men inte särskilt socialt charmerande, olyckligt kär i en av de andra deltagarna men hade inte tid för man och barn utan satsade allt på karriären. Trots att jag viftade vilt med skalpellen så var jag inte ens i närheten att bli misstänkt för mordet.
God mat, trevligt sällskap och jag älskar ju deckargåtor.
Japp – jag lyckades gissa rätt!
Gör gärna om något liknande igen.
Annons på Blocket
Inte ofta jag annonserar på Blocket, men sålde min gamla Samsung Touchwiz. En jättebra telefon som fungerat kanonbra, men det kändes som det var dags att byta och dess touch är inte iPhones touch. Och som “promenadtelefon” passar en traditionell telefon bättre.
Kul att få alla mail och telefonsamtal vars första fråga är hur mycket jag prutar? Om jag vill ha ett lägre pris, så hade jag väl skrivit ut det. Vad är annars vitsen att ange ett pris? Om annonsen legat ute ett tag är det läge att skambjuda, men på en alldeles färsk annons finns det ingen anledning. Även jag har gett skambud när sluttiden på Blocket närmar sig, men har inte lyckats så bra den vägen, så i regel vill väl folk ändå ha ut ungefär vad de har angett.
Trots allt så prutade jag 200 kr i slutänden. Kändes inte som så stor eftergift och var skönt att få den såld. Håller tummarna för att den fortsätter att fungera lika bra som för mig, så att köparen känner att den har gjort ett bra köp. För det är verkligen en SNYGG telefon!
Ett år sedan – dags igen
Jag har ju ingen fast telefon utan använder endast mobilen. Och det mycket. Och överallt. Trots att jag är väldigt rädd om dem, så nöts dem och det känns kul och fräscht att köpa nytt. Som privattelefon för att ha att prata i samtidigt som man promenerar hundarna, så vill jag ha något i lämplig prisklass som kan hanteras även med iskalla fingrar. Men det måste vara 3G, eftersom jag kör Glocalnet (deras GSM-täckning är usel i Umeå, men deras 3G-täckning är suverän).
Jag har alltid gillat viktelefoner men tycker inte det kommit någon intressant förrän nu. Det lustiga är att jag hör många kunder i affärerna som frågar just efter vikbara, men det tillverkas väldigt få modeller i det formatet. Touch i all ära, men ska det vara touch ska det vara världens bästa touch-telefon: iPhone. Men det är en för ömtålig sak att ha i fickan dygnet runt.
Kriterierna den här gången var: Snygg, vikbar, lång batteritid och SonyEricsson, så att jag och dottern kan använda samma laddare. Det blev en Rosa T707. Jättesnygg och känns urskön att hålla i. Och skönt att vara tillbaka till SE igen. Jag gillar Samsung, men oj så mycket enklare det är med kopplingar till MacOSX.
Coolaste nytillskottet funktionsmässigt är nog att SMS-konversationen kan ses som pratbubblor, precis som på iPhone. Och när det gäller att skriva SMS, så är SE:s T9 absolut överlägset. Kändes skönt att ha tillbaka det igen.
Blev också positivt överraskad att den stödde Exchange ActiveSync. 
Tjänstebil för Uma?
Visste inte att medeltidsföreningen Uma skaffat tjänstebil? Tror inte så är fallet, men kul bokstavskombination i varje fall.
Varför är spinning så kul
Om någon frågar om vi ska på IKSU och jag får välja aktivitet, så är det alltid spinning som gäller. Varför är det så kul: Att sitta på en cykel som inte rör sig, 50 andra personer i samma sal och cykla till musik med en instruktör som tala om för en vad man ska göra?
Tja, det är väl precis just det: Man behöver inte tänka på något annat. Inte ens var man ska sätta fötterna, ingen koordination som ska fungera, inga andra deltagare som man måste ta hänsyn till. Efter 20 minuter brukar jag hamna i “nirvana-läget” och glömmer egentligen helt bort övriga deltagare i salen och lyssnar bara på musik och instruktör. Man behöver bara sätta sig på cykeln, cykla så mycket man orkar och känner sig genomtrött och urnöjd efteråt. Jag tycker faktiskt att det är jätteroligt.
Enkelt och effektivt. Träning behöver inte vara mer komplicerat än så.
Lyckan är ett varmt garage
Tänk att mans kan bli så lyrisk över att ha fått plats i ett varmgarage. Speciellt nu när iskylan slagit sitt stenhårda grepp om Sverige. Växthuseffekten – var är du? Kom gärna hit så jag kan börja odla mina vindruvor.
Garageplatsen är i varje fall värt vartenda extra öre. Så skönt att alltid ha en varm torr bil att köra iväg med. Har till och med kunnat tvätta bilen utan att oroa mig för fastfrusna dörrar. Och när man är borta behöver man inte oroa sig, eftersom bilen står i tryggt förvar.
Har i alla år alltid bara haft motorvärmare och det har väl fungerat det med. Även om det känts tufft ibland att skotta bort snö, skrapa is eller starta en genomfrusen bil i -25 grader som gnekar och gnislar i karossen. Jag har svurit många gånger då motorvärmaren inte fungerat, timern hakat upp sig eller då tidsplaneringen inte stämt och man fått starta en nedkyld bil.
Det blev så mycket lättare att bo här. Bor man i norra Norrland borde ett varmgarage vara en självklarhet för alla.
Varför vill man en sak, men gör en annan?
Vi är alla ansvariga för våra egna liv. Vi är ansvariga för de beslut vi tar. Men visst är det så att vi ibland otrivs med något i vårt liv? Något som går att förändra till det bättre? Men trots det stannar vi kvar i en situation som vi känner oss obekväma med? Ska jag ta exempel ur mitt egna liv så kan det handla om ett jobb man inte trivs med, boende som inte varit bra, ett förhållande man inte mår bra i eller husdjur som inte fungerar i flocken. Saker som betyder mycket för ens dagliga välbefinnande och vilken harmoni man känner i livet. Saker som inte enkelt kan lösas genom att man ringer närmsta affär och ber dem hämta den gamla saken och montera in en ny.
Sedan är det den andra situationen: Att man måste göra en påtvingad förändring som man själv egentligen inte vill göra. Då är svaret enkelt: “Bit ihop eller bryt ihop”, och då väljer man givetvis det första och ser till att saker blir så bra de bara kan. Se framåt, aldrig bakåt, och gör det bästa du kan. Älta det som varit och bli bitter, det leder ingen vart.
Jag tjatar om sinnesrobönen hela tiden, men jag tror att tanken i den är grunden för att man ska hitta en väg att må bra. Dessa tre rader säger egentligen allt jag vill säga. Läser ni inte resten av inlägget, läs i alla fall dessa tre rader och reflektera över dessa:
Men varför är det så svårt att göra dessa förändringar? Och varför kommer vissa aldrig till skott utan stannar kvar i en situation som de inte trivs med? Kan inte säga att mitt egna liv är helt perfekt, men just nu både känner och vet jag varför jag inte gjort någon förändring på de punkter som kanske borde åtgärdas.
Förändringar handlar ju också inte bara om att ändra en katastrofsituation till något uthärdligt. Förändringar handlar också om att göra en helt OK situation ännu bättre.
Varför vill man då en sak, men gör något annat (eller inget alls):
- Utanför min kontroll: Vissa saker är faktiskt utanför ens egna kontroll. Jag kan bara genomföra saker där jag själv spelar en roll. Vilka beslut andra tar och vad de gör, kan jag inte göra ett dugg åt. Jag kan hjälpa, stötta, coacha och finnas där. Men jag kan inte ta andras beslut. Jag kan inte heller beordra SvenskaSpel att se till att jag vinner på Lotto nästa vecka.
[Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra] - Feghet: Det är jobbigt att göra förändringar. En förändringsprocess tar både tid, kraft och kostar pengar. Det krävs mod för att stå upp för sig själv. Det krävs en styrka att stå emot de hinder man kommer att möta. Alla har inte det modet.
[mod att förändra det jag kan] - Bekvämlighet: Handen på hjärtat, så kanske situationen ändå inte är så illa som den verkar? Visst kanske vissa saker borde vara bättre, men trots allt så flyter saker ändå på rätt bra och vem har sagt att livet ska vara perfekt?
- Oförmåga: Alla är inte tillräckligt handlingskraftiga och kunniga för att genomföra en stor förändring. Kanske kommer förändringen att innebära att jag måste ta itu med saker som jag aldrig förut engagerat mig i? Göra saker jag aldrig förut gjort. I vilken ordning ska saker och ting göras? Var ska jag vända mig för att för att få svar på mina frågor som dyker upp? Men då måste man be någon om hjälp som både kan strukturera upp saker och vägleda en.
- Rädsla: Även om jag vet vad som ska göras, hur det ska göra och i vilken ordning det ska göra: Vågar jag? Kommer jag att orka? Att kasta sig ut i det okända kan vara otäckt till en början. Och tror att det är då man ofta gör felaktiga prioriteringar: Det är alltid lätt att skylla på att man inte har “tid” med att ta itu med saker och ting. Egentligen handlar det bara om vilka prioriteringar man gör. Men på något sätt måste man dölja rädslan på ett snyggare sätt.
- Verklighetsflykt: Kanske är det faktiskt så att de jag drömmer om och vill göra faktiskt är helt ogenomförbart egentligen. Visst finns de dem som säger att ingenting är omöjligt, men visst är vissa saker totalt ogenomförbara. Man måste anpassa sina drömmar så att man kan få genomförbara mål. Men hellre ett litet mål som ett steg på vägen än inget alls. Man kan inte flyga till stjärnorna utan att ha blivit astronaut först.
[och förstånd att inse skillnaden] - Konsekvenser: Alla våra handlingar får konsekvenser. Kanske tycker vi inte att de konsekvenser som kommer att medfölja är värt det övriga. Då har vi å andra sidan redan sagt vad som var viktigare och accepterat situationen och har då heller ingen rättighet att klaga.
- Socialt: Vad ska människor i min omgivning tycka? Kommer jag att stå helt ensam utan något som helst stöd i ett läge där mina vänner och familj kommer att vända mig ryggen? Jag tror att det här är den största farhågan för många, men samtidigt också den som är den mest överdrivna. Riktiga vänner stöttar och ställer upp för att man ska må bra.
När jag gjort mina egna stora förändringar – eller blivit tvingad till dem – så har jag gjort som jag alltid gör:
Alla problem är lösbara, bara man gör ett upp ett kalkylblad!
Jag vet att det låter konstig, men det är ett sätt för mig att samla mina tankar när man sitter helt ensam och funderar och tankarna bara snurrar runt, runt och man inte kommer någon vart. Jag gör en plus- och minuslista eller en sammanställning av olika alternativ för att hitta den optimala lösningen. Tror aldrig jag har gjort något utan att det kommit fram en kalkylmatris som en del i processen. Matematiken är inte avgörande, men det ger mig någon sorts trygghet att få strukturerar upp saker på ett papper. Man kan vara kreativ, testa olika idéer och på så sätt komma fram till något riktigt bra. Som gammal systemerare så gör man först en förstudie för att sedan genomföra och förvalta det hela.
Andra har säkert sina egna sätt att organisera upp sina tankar på.
Jag tror också att om man verkligen, verkligen vill något, så känner man att man måste göra det så starkt, att alla konsekvenser i det läget blir lösbara eller försumbara. För att jag själv ska kunna må bra, så måste jag genomföra det här projektet och det kan bara bli bättre i slutänden. Då har jag fått det mod jag behöver.
De vänner som har varit verkliga vänner har aldrig ifrågasatt mina beslut. De har stått bakom mig och ställt upp eftersom det viktigaste för dem har varit att jag har mått bra i mitt liv. De har också ofta sett vad som inte fungerat, men inte velat lägga sig i. Man lägger sig inte i andras angelägenheter om det inte handlar om riktigt allvarliga saker. Men de har däremot alltid stöttat mig i mina beslut. Det är faktiskt sådana gånger som folk som man trodde inte brydde sig ett dugg, plötsligt dyker upp och är jätteglada för att man äntligen tog itu med saker och ting.
Men utan den egna drivkraften händer det ingenting. Man måste först och främst själv vilja göra en förändring. Den egna drivkraften är allt. Utan den åstadkommer man inget alls.
Jag går runt och funderar på ett par saker just nu och framtiden kommer att se olika ut beroende på vad jag gör, vilka projekt jag ska genomföra och vilka jag ska släppa tanken på helt. Har inte kommit till kalkyl-matrisläget ännu, så just nu är det bara drömmar som kanske kan realiseras.
Man får ju inte heller vänta för länge, för då kan kanske de chanser man hade plötsligt vara borta. Det är ofta lättare att säga “ja” och sedan dra sig ur, än att säga “nej” och sedan stå där och inse att loppet är kört redan innan det startat.
Just nu har jag ett rätt bra liv, så jag kan fortsätta planera och drömma i lugn och ro.
Det stormar i LCHF-världen
Först klagar jag på att jag inget har att skriva, men mycket egen tid ger utrymme för surfande.
Jag har ju tidigare gett uttryck för den konstiga riktning som jag tycker att low carbvärlden har tagit. Alla som äter LCHF klumpas ihop i en stor massa, Annika Dahlqvist kommer med det ena konstiga uttalandet efter det andra men ingen får ifrågasätta. Då är man genast köpt av “etablissemanget”. Jag köper inte sådan argumentation.
Nu börjar det grymta i leden ordentligt:
- Doktor Dahlqvists blogg har bjudit på en hel del självömkan och martyrskap.
- Kostdoktorn håller sig lagomt neutral.
- Och Zac börjar ryta till rejält.
En spännande dokusåpa och just nu ligger mina sympatier mest hos Zac som jag tycker gör den bästa analysen av läget.
Fortsättning följer och det ska bli spännande att se var detta slutar.
Årets första spinningpass
Årets första spinningpass och troligen årets jobbigaste. Jag som har svårt att svettas var helt sjöblöt efter 10 minuter. Ventilationen var ur funktion och det var en tät fuktig dimma inne i cykelsalen. Men instruktören T körde ett suveränt bra pass ändå och var noga med att få oss att dricka mycket hela tiden. Och oj, vad jag drack!
Eftersom jag var så träningssugen tog jag i rejält också. Brukar sätta en ära i att hålla ut ända till slutet, men fick ge upp 2 minuter innan de förlösande orden kom att vi kunde “rulla ut”.
Men skönt var det. Och känner mig så oerhört nöjd över mig själv. Ska äta rester av oxfilén från nyår till middagen med mycket gott samvete.
Varför är jag så dålig på att blogga?
Har sett samma fenomen hos andra bloggar som jag följt ett tag: Aktiviteten har minskat. Men tror också att det är så: Bloggandet går upp och ner.
Men varför bloggar man egentligen?
- Som en digital dagbok. Jag gör samma sak ibland: Skriver av mig och lägger ut det på nätet. Om någon reagerar eller inte på inläggen spelar då ingen roll. Man bloggar för sin egna skull. Händer oftast då man är lite besviken och behöver bli av med sin frustration på något sätt.
- För att dela med sig av bilder från träffar, utställningar, möten, kurser eller fester. Bloggen är ett lätt sätt att tacka för en trevlig samvaro och visa upp lite bilder. Istället för att skicka mail med en länk till ett fotoalbum någonstans.
- För att man vill ha någon form av diskussion eller respons. Ser att vissa bloggare har massor med läsare och kommentarer, trots att inläggen är av sorten: “Idag bryggde jag 6 koppar kaffe istället för 4.” Men det är nog folk som är extremt aktiva på nätet, skriver på andras bloggar och marknadsför sig själva. Jag har minskat min synlighet på nätet och är inte alls lika aktiv längre. Jag tror att livet ska levas i verkligheten och inte digitalt. Sitta framför datorn gör jag som avkoppling eller om jag har tråkigt. Men det får inte bli min huvudsakliga sysselsättningen på fritiden. Jag ägnar trots det ändå alldeles för mycket tid framför laptop:en.
- För att man vill få fram ett budskap. Det finns massor med specialiserade bloggar som trummar in ett och samma budskap. Jag är tyvärr inte tillräckligt engagerad i något just nu, för att jag ska kunna köra en sådan blogg.
- Eller enbart för att bli känd. Då kan man lägga upp rosapluttiga inlägg (som ofta är kopierade från andra bloggar), ointelligenta video-filmer, visa dagens outfit eller helt enkelt bara vara ilsken och se konspirationsteorier överallt. Men inget av det känns som att det skulle passa mig.
Sedan tycker jag det ibland är svårt att hålla en gräns för vad man vill lämna ut av sitt egna liv och vad man vill hålla helt privat. Jag lägger t.ex. ogärna upp foton på folk i min närhet eftersom jag själv inte vill figurera på bild i andras bloggar utan min egna vetskap.
Och just nu känns det inte som det händer tillräckligt stora eller viktiga saker i mitt liv för att jag ska få ihop ett vettigt blogg-inlägg varje dag, vilket är mitt mål.
Så tills det händer något riktigt kul – för det är ju egentligen positiva saker jag vill förmedla – så får bloggandet bli lite mer sporadiskt.
Min vardag just nu är jobba, träna, äta, hushållsjobb och sova . Och varannan vecka tillkommer allt det som har att göra med att vara ensamstående mamma i form av läxläsning, skjutsning och att bara umgås med varandra.
Så tills jag hittar något att brinna för igen, så får det bli lite sporadiska inlägg bara när lusten eller upprördheten faller på!
Vargslakt
Satte hjärtat i halsgropen när jag läste tidningen idag. Den starka jägarlobbyn har lyckats få igenom att 28 vargar ska slaktas. Ja, inte jagas utan slaktas. För hur ska man annars uttrycka det när vanliga regler för hur jakt ska gå till plötsligt sätts ur spel? Nu får man jaga från motorfordon!
14 har redan skjuitits. 12000 skjutglada jägare har redan beviljats licens för att få skjuta dessa stackars 28 vargar. Med hjälp av skotern. Det är inte längre någon form av jakt: Det är ett rent nöje för de inblandade och vilken trofé kommer det inte att vara för dessa att få ha ett vargskinn på väggen. För förhoppningsvis är detta ett tillfälle som aldrig, aldrig kommer igen.
Motivet för slakten skulle vara att undvika inavel. Hur undviker man inavel genom att reducera antalet djur? På ett helt okontrollerat sätt? Eller har man frågar man först efter vargarnas stamtavlor och kollar vilka som bäst kan föra genbanken vidare och sparar de mest värdefulla djuren? Knappast. Här är det nöjesjakt på högsta nivå.
Eller handlar det bara om att göra en liten eftergift till de många varghatande jägarna i detta land? Se här, ni får skjuta ett antal djur. Vi hittar på en bra motivering gentemot vargkramarna, så kanske alla kan hålla sig lugna ett tag?
Målet är att ha max 210 vargar i Sveriges skogar. Den svenska vargstammen tillhör redan nu en av de glesaste i hela Europa. Skulle verkligen vi med all vår vildmark inte ha plats för fler vargar? Läs själv tabellen och förvånas över hur få vargar som faktiskt finns i vårt land jämfört med i övriga Europa. Men jägarlobbyn har verkligen varit framgångsrika och verkar ha de styrande politikernas öra. Skrämmande. Riktigt skrämmande.
Låt vargen leva! Stoppa slakten!
[SvD] [DN] [Aftonbladet] [VK]
Rocky rules
Tänk vilken visdom man får av att läsa Rocky dagligen:
Kollegan J är en fascinerande källa till outsinliga visdomsord från denna serie (han påstår i varje fall att all klokskap kommer därifrån). Dagens budskap var något i stil med:
“Lose the zero, get yourself a hero!”
Lunch på Wayne’s
Jobba mellandagarna är rätt skönt: Lugn och trevlig stämning på jobbet, men alla vettiga matställen är stängda. Som vanligt. Känns som det bara är vi som jobbar sådana här dagar.
Satt i telefon när det allmänna mattåget gick och kändes trist att käka ensam. Var beredd på ett glas mineralvatten och en proteinbar vid skrivbordet. Tack och lov förbarmade sig vännen T över mig, så jag följde med ner på sta’n och åt lunch. En riktigt god Caesar-sallad blev det.
Omvandla gauge till mm
Ett elände när man ska beställa piercing-smycken från USA där man inte mäter tjockleken på godset i mm utan i gauge.
På ett ungefär ser det ut så här:
22 gauge = 0,6 mm
20 gauge = 0,8 mm
18 gauge = 1,0 mm
16 gauge = 1,3 mm
14 gauge = 1,6 mm
12 gauge = 2,0 mm
10 gauge = 2,6 mm
8 gauge = 3,3 mm
6 gauge = 4,1 mm
4 gauge = 5,2 mm
2 gauge = 6,5 mm
0 gauge = 8,2 mm
00 Gauge = 9,2 mm
God Julafton
God jul på er alla!
Jag och dottern ska för första gången fira julen på egen hand, ensamma hemma. Tidigare år har vi i princip alltid varit tillsammans med min eller dotterns pappas släkt. Och vi har alltid åkt bort. Dottern har dock de senaste åren börjat protestera mot resandet och har länge tjatat om att hon vill “vara hemma”. Ingen av mina eller hennes släktingar på sin pappas sida bor heller speciellt nära.
Det är ju rätt “juligt” i Umeå med mycket snö och upplyst julgran på gården, vilket ger en fin julstämning. Tror också hon tycker det är skönt att få koppla av med mamma då vi båda är lediga och samtidigt har alla sina saker omkring sig. Hon donar på och pysslar och spelar Amy Diamond på högsta volym. Så i år bestämde vi oss för att stanna hemma för första gången.
Vi lastade bilen full med julmat från Willys igår och har mat så vi nog skulle klara en längre tids evakuering utan problem. Så idag blir det promenad med hundarna för att sedan fortsätta med det vanliga julfirandet. En julklapp får öppnas på morgonen, men resten ska vänta till efter middagen.
Kommer att kännas lite konstigt för mig, men samtidigt så måste hon och jag skapa våra egna traditioner. Tror vi kommer att ha det mysigt tillsammans, hon och jag.
Ha en skön helg alla!
